Forskningsprojekt Med stil och kvalitet: Den svenska kappfabriken, 1930–1970

Konfektion, det vill säga industriell tillverkning av plagg i standardiserade storlekar, var en av Sveriges stora industribranscher under 1900-talet. Damkonfektion fick sitt genombrott ett par decennier inpå 1900-talet. Tillverkningen delades in i en lättare gren bestående av blusar, kjolar och klänningar i bomullstyger och en tyngre med kappor och dräkter i ylletyger.

Efterkrigstidens förbättrade levnadsstandard och masstillverkning av konsumtionsvaror förändrade på ett generellt plan människors konsumtionsmönster och förhållningssätt till kläder som ägodelar och varor. Framväxten av ungdomskulturer, där kläder var centrala för bärarens identitet och grupptillhörighet, banade väg för informella klädstilar och bekväma kläder i lätta tyger. Industrin gick på högvarv och ökade reallöner i kombination med fler lovdagar gav utrymme åt såväl bilsemestrar som fritidsaktiviteter, vilket skapade nya klädbehov och moden. Lättvättade och skrynkelfria plagg var också tacksamma varor i en tid när många husmödrar började arbeta utanför hemmet. Sveriges ingående i GATT 1947 och EFTA1960 innebar att landets konfektionsindustri inte kunde skyddas från billiga importkläder. När låga priser och snabba modeväxlingar blev viktiga för konsumenternas val tillgodosågs efterfrågan bättre av utländska tillverkare. Handelns utveckling mot fler varuhus och kedjebutiker, som möjliggjorde stora inköp till pressade priser, innebar att butiker med personlig service och nischat sortiment, grundbulten i kappfabrikernas försäljningsorganisation, fick det allt svårare i konkurrensen.
 
I projektet, som baseras på företagshandlingar från Upsala Kappfabrik (1912-1970), artiklar och annonser i dags-, veckopress och facktidningar samt utredningar, undersöks med vilka strategier kappfabriken möte förändringar i efterfrågan, nya konsumtionsmönster och den ökade konkurrensen från billiga importkläder.