Forskningsprojekt Mellan politik och byråkrati: vård och behandling av narkotikamissbrukare 2001-2015
Syftet med projektet har varit att undersöka de politiska diskussionerna om, och den byråkratiska hanteringen av, den svenska narkomanvården under åren 2001–2015.
Fokus har legat på narkotikafrågans och narkomanvårdens problembeskrivning, kunskapsinnehåll och styrning. Inom ramen för projektet har framförallt tre huvudområden kopplade till vård och behandling av narkotikamissbrukare undersökts: 1. Riksdagstrycket; Hur beskrivs narkotikaproblemet, dess orsaker och lösning på politisk nivå? 2. Den byråkratiska hanteringen av behandlingsformen HVB; Hur används kunskapen på byråkratisk nivå? 3. Sprututbyte; Vilka vårdlösningar gynnas respektive motarbetas?
Projektbeskrivning
I fråga om de politiska diskussionerna rörande den svenska narkomanvården, i synnerhet skadereducerande åtgärder, har det empiriska materialet analyserats baserat på förståelsen att narkotikafrågan är ett ämne som väcker såväl normativa som etiska värderingar. Studien visar att de politiska diskussioner som föregick den lagändring som gjorde sprututbyte tillgängligt i hela Sverige (SFS 2017:7) framförallt drevs av en värderingsgrundad förståelse av missbruk som ett tillstånd som ligger bortom individens kontroll. Därför, menar man, har samhället ett ansvar för brukarnas hälsa och säkerhet. Denna ståndpunkt omfattas med tiden av allt fler riksdagsledamöter. Motståndarna hävdar istället att samhällets ansvar är att genom restriktioner och förbud begränsa möjligheterna att missbruka. Notabelt är också att den för svensk narkotikapolitik övergripande målsättningen om ett ”narkotikafritt samhälle” lade hinder i vägen för dem som eftersträvat reform – alla skadereducerande åtgärder tolkas av motståndare som en strävan att liberalisera narkotikapolitiken. Trots att den befintliga och omfattade forskningen ger god evidens för sprututbytets nytta spelade denna en mycket liten roll i debatten.
Situationen visar sig vara densamma även på HVB-området, men av andra skäl. En arkivgenomgång, täckande periodens tre olika huvudmän visar att strävandena att implementera en evidensbaserad behandling fortfarande inte kan betraktas som infriade. Inte heller har den politiska ambitionen att åstadkomma en striktare myndighetsstyrning och kontroll har uppnåtts. Trots stora investeringar och höga förväntningar på vad en evidensbaserad praktik kan åstadkomma visar studien att forskning rörande vilken/vilka behandlingsmetoder som ger bäst resultat fortfarande inte kan ge entydiga svar – om något pekar denna på vikten av flexibilitet och flera olika metoder. Vi menar att detta bör tolkas som att diskussionerna, administreringen och implementeringen av den ”evidensbaserade” institutionsvården snarare bygger på ideologisk övertygelse än på forskningsbaserad kunskap.
På det lokala planet, i Stockholm, präglades kring öppnandet av sprututbyteskliniken på St. Göran av en intensiv debatt i kommunfullmäktige. Vi ser samma mönster, av samma skäl, i debatten som i riksdagen men med annan tonvikt. Argumenten för sprututbyte placerades i en mycket tydligare folkhälsokontext och följde den linje flera myndigheter drivit sedan AIDS-epidemin. Man var också mycket mer benägen att hänvisa till internationella organ, som WHO, UNAIDS och EMC DDA. Motståndarna använder sig också av folkhälsokontexten genom att hävda att sprututbyte var skadligt genom att sända fel signaler och att begagnade nålar skulle ligga och skräpa. Internationella rekommendationer avfärdades samtidigt som mer forskning efterfrågades. Tilläggas bör att projektet presenterats på ett flertal internationella konferenser och att vi, tillsammans med Helena Bergman, inspirerats till fortsatt forskning på området genom projektet ”Vetenskaplig stat eller statlig vetenskap” inom ramen för programmet Samhällets långsiktiga kunskapsförsörjning (finansierat av Forte, Formas, Vetenskapsrådet och Riksbankens Jubileumsfond).
Projektmedlemmar
Projektansvariga
Johan Edman
Professor
Medlemmar
Lena Eriksson
Forskare
