Denna avhandling undersöker tidpunkten för en domstols avgörande av jurisdiktionstvister när skiljeavtal finns. Analysen fokuserar på artikel 8(1) i den så kallade Modellagen, UNCITRAL Law on International Commercial Arbitration (och artikel II(3) i  New York konvention om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar). Detta begränsar diskussionerna till en nyanserad tolkande strategi.

Det är okontroversiellt att nationella domstolar har befogenhet att slutligt avgöra jurisdiktionstvister i skiljeförfaranden. Det är även vedertaget att skiljemän har har befogenhet att besluta om sin egen jurisdiktion, med förbehåll för domstolskontroll. Detta kallas principen om kompetens-kompetens, som är allmänt erkänd i skiljelagstiftning, institutionella regler och praxis. Den kritiska frågeställningen denna avhandling behandlar är huruvida nationella domstolar slutligt bör (eller skulle kunna) fastställa skiljedomsjurisdiktion före eller efter att skiljemännen preliminärt har beslutat i den frågan.

Denna avhandling ifrågasätter inte 'vem' som har befogenhet att avgöra jurisdiktionstvister (jurisdiktionskonflikter). Antagandet är att både domare och skiljemän har sådan beslutanderätt. Istället handlar denna avhandling om 'när' (tidpunkten) en domstol bör använda sig av den befogenheten med slutlig verkan.    

Avhandlingen utreder och besvarar frågan om 'när' från ett autonomt juridiskt tolkningsperspektiv, frånkopplat en given stats lag, koncept eller regler. Dess teoretiska ramverk är specifikt för Modellagen och nationella skiljeförfarandelagar som har antagit den utan att avvika från den – åtminstone inte från ordalydelsen av artikel 8.