Forskningsämne Antikens religioner

Med antikens religioner åsyftas vanligtvis de religioner som florerade i Medelhavsområdet från tidig historisk (arkaisk) tid fram till medeltidens början.

En primär distinktion kan göras mellan lokalt förankrade stadskulter (t.ex. i de grekiska stadsstaterna, i Jerusalem och i Rom) och religiösa sekter (t.ex. orfism, mithraism, manikeism och kristendom) baserade på frivillig anslutning genom initiation. Stadskulterna var centrade kring djuroffer, festivaler och (med undantag för judendomen) polyteistisk bildkult, medan den sekteristiska religiositeten hade en tydligare inriktning mot personlig frälsning och hinsidestro. En tredje, mera löst definierad form av religiositet utan direkt anknytning till de två föregående kategorierna omfattar sådant som magi, alkemi, divination, inkubationer och olika former av inofficiell folklig fromhet.

De antika religionerna – många av vilka successivt dog ut i samband med kristendomens och islams utbredning och upphöjande till stadsreligioner under senantiken och den tidiga medeltiden – har sedan 1800-talet blivit föremål för intensivt studium genom ett rikt utbud av texter (i form av epigrafisk material, papyrusfragment och medeltida avskrifter av antika texter), ikonografi, tempelarkitektur, gravar m.m.

Studiet av de antika religionernas särdrag och inbördes relationer är av central betydelse för förståelsen av de tre s.k. abrahamitiska religionernas tidiga historia och utveckling. Judendomen, kristendomen och islam bär fortfarande stark prägel av de antika Medelhavskulturerns religiösa föreställningar, etiska system och ritualer.