Frågor om form – litterära negationer och filosofiska innovationer

Robert Delaunay, 1912-1913

Begreppet form återkommer ofta för att beskriva de processer som sker inom 1800- och 1900-talens litteratur, konst och filosofi. Estetiska uttryck drar uppmärksamheten till sin egen form, samtidigt som uppdelningen mellan form och innehåll blir alltmer omtvistad. Så vilka möjligheter finns då att förstå den form som tycks särskilja modernistisk estetik från tidigare konstyttringar? I höstens symposium närmar sig Forum modernism frågor om form i relation till negationer, erfarenheter, existensen och det nya.

Anmälan till forummodernism@su.se

Till Facebookevenemanget

Program

Abstracts

Fredrik Renard

Efter negationen: om form och dess motsats under modernismen

”’Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? – Det är förskräckligt –’
’Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?’”

Strindberg, ”Esplanadsystemet”

Att negation har ett värde i sig kan kanske sägas vara modernismens ursprungliga insikt. Det är även det fenomen som de flesta litteraturvetare återkommer till när modernismen ska beskrivas i teoretiska termer, vare sig det är i form av mer allmänna koncept som fragmentisering, isolering, förstörelse, kritik eller upplösning eller mer tekniska begrepp som derealisering, depersonalisering eller denarrativering. I min presentation redogör jag för ett möjligt sätt att förstå negationens uppkomst och funktion inom modernismen utifrån ett existentialistiskt och formalistiskt perspektiv. Jag föreslår att vi kan urskilja två huvudstråk baserat på vilken plats som negationen intar i förhållande till individen och verket, formen och världen. I det första fallet är negationen global och ett nödvändigt villkor: hela världen måste först negeras för att den sanna formen (eller existensen) ska kunna framträda. Här är den värderade formen platonsk, autonom eller övernaturlig och når oss i minnet, i konstverket eller i en plötslig epifani. I det andra och historiskt sett senare fallet är negationen ett problematiskt faktum som genererar ett sökande efter en motvikt. Nu är den värderade formen inte längre autonom eller epifanisk, utan i stället det som stöttar, håller upp och förbinder delar av världen med varandra. I presentationen diskuteras hur vi kan förstå författare som Flaubert, Mallarmé, Rilke, Mann, Proust och Woolf, en kompositör som Wagner eller filosofer som Schopenhauer, Heidegger och Sartre utifrån denna typologi.

Karolina Enquist Källgren

Social form och estetiska objekt: att erfara det nya

I den oortodoxa marxistiska tradition som växer fram under mellankrigstiden i Tyskland, men också i Spanien, utvecklas ett speciellt formbegrepp som syftar till att beskriva vår erfarenhet så som införlivad i en social helhet. Erfarenheten av den framväxande totalitära staten, liksom frågor om kritikens villkor i denna framväxande sociala form, leder till en tematisering av hur det är möjligt att erfara det nya. Hos flera av filosoferna det här handlar om – Walter Benjamin, Ernst Bloch, Adolfo Sánchez Vázquez, María Zambrano – centreras undersökningen kring estetiska objekt. I denna korta presentation skall jag utifrån en syntetiserad läsning av de nämnda författarna diskutera begreppen social form och estetiska objekt och därutöver omdömen om det nya. Givet att estetiska uttryck förstås som erfarenhetsrum likaväl som bärare av ett formspråk, hur kan vi begreppsliggöra erfarenheten av det nya inom en estetiserad och dominerande social ordning?