Illustration: Hämtad från DN.

I ett stort uppslag på DN kulturdebatt, söndagen den 12 maj, samt på
ledarsidan den 15 maj kritiseras högskolepedagogik utifrån en av SU:s kurser med gestaltande inslag. En replik från CEUL om högskolepedagogik har publicerats av DN den 16 maj. Dessvärre har de nekat att ta in ett svar om drama och rollspel. Därför vill vi ta tillfället i akt att kommentera det som DN skrivit.

Vårt svar på DN:s artiklar

Varför ska universitetslärare lära sig att leka bondgård? Ja, det kan man undra. Frågan ställs i Dagens Nyheters kulturbilaga den 12 maj. Det korta svaret är: det ska de inte. Artikeln, generöst illustrerad, upptar hela framsidan och dessutom fyra helsidor i söndagens kulturbilaga. Carl Cederström, docent vid SU, har varit på – eller rättare sagt känt sig tvingad att delta i – flera högskolepedagogiska kurser som han betraktar som totalt meningslösa, ett slöseri med tid och skattebetalarnas pengar, och dessutom en källa till panik. Att en situation upplevs helt olika av olika personer är ett faktum, liksom att var och en har tolkningsföreträde beträffande sina egna upplevelser. Därför riktas den här texten inte i första hand till Carl C. utan till alla som vill förstå och veta mer om drama och rollspel i högre utbildning.

Om någon till äventyrs tror att det avgörande kriteriet för att bli befordrad till professor är förmågan att ”leka bondgård”, så tror de fel! För den oinsatte framstår de kursinslag som lyfts fram som rena rappakaljan. Även om ingenting i den så kallade berättelsen är direkt felaktigt, såvitt jag kan bedöma, lider den av stora hål. Berättelsen bygger på enstaka detaljer, helt utan sammanhang. Beskrivningen blir därmed ofullständig och texten gravt missvisande. Jag hade förväntat mig en betydligt mer kritisk blick från redaktionen på DN kultur. Dagens Nyheter brukar vanligtvis inte förknippas med skandaler och sensationsjournalistik? 

Den svepande kritiken mot högskolepedagogik generellt har CEUL svarat på (DN, 16 maj). Här står de gestaltande inslagen drama och rollspel i fokus, för att ge läsaren en mer fullständig bild och därmed underlag att bilda sig en egen uppfattning. I dessa kurser kan dramainslag syfta till att deltagarna utvecklar och reflekterar över sin lärarroll eller, som här, ge exempel på aktiviteter de kan använda i sin egen undervisning, som värderingsövningar och rollspel. En utmaning med högskolepedagogiska kurser är att deltagarna kommer från vitt skilda akademiska discipliner. Det gör att innehållet inte kan anknytas direkt till deltagarnas olika ämnen. Innehållet måste istället utgå från generella exempel, och deltagarna förväntas själva göra ett urval och anpassa relevant innehåll till sitt eget ämnesområde.  

Rollspel är ett relativt välkänt och beprövat inslag inom högre utbildning, i t.ex. läkar- och sjuksköterskeutbildning, polisutbildning och lärarutbildning. Det förekommer också inom många olika discipliner, som biologi, ekonomi, juridik, teknik m.fl. I ett av de konkreta fall som berörs i artikeln var syftet att ge exempel på tre olika varianter av rollspel. 

Det första rollspelet, som av Carl C. benämns ”leka mamma-pappa-barn” berör mycket riktigt en familjesituation. Syftet är att visa på ett enkelt rollspel, som t.ex. kan användas för att närma sig frågor om klimat och hållbarhet, eller för att belysa kommunikationsmönster. En familj diskuterar vid middagsbordet vad de ska göra på semestern. En person värnar om miljö och klimat, medan en annan håller med om att det är viktigt, men… De övriga har ingen förutbestämd hållning i frågan. Som förberedelse utformas enkla roller som fördelas inom varje ’familj’. Var och en funderar över sin rollperson och vad den vill göra på semestern. Rollspelen äger rum under cirka 5 minuter, helt utan åskådare. Efteråt sker reflektion på ett strukturerat sätt i två steg. Här förekommer ingen publik, spelet är kort och situationen runt matbordet välbekant. Det sänker tröskeln och underlättar för ovana deltagare.

Det andra rollspelet berör frågan om migration, med syftet att ge exempel på gestaltning av ett mer komplext, fiktivt förlopp. För att undvika dagspolitiska låsningar är handlingen förlagd till mitten av 1800-talet, när många svenskar emigrerade till Amerika för att bl.a. undkomma fattigdom och brist på mat. Även här delas deltagarna in i mindre grupper, men nu bestämmer varje grupp för sig vilka personer som ingår i hushållet på deras gård. Medan deltagarna ’utför sina sysslor’ inser de att skörden ser ut att bli usel, i år igen. Det kommer att bli mycket svårt att klara vintern, och enda lösningen ser ut att vara att åka till Amerika. Men de har inte råd med biljetter till alla. Så vilka ska åka, och vilka stannar kvar? När beslutet är fattat och avresedagen är inne berättar de som ska resa om ett speciellt föremål som de valt att ta med sig, och de som stannar kvar berättar om ett föremål de ger i gåva till någon som åker. Innan avresan ställer alla upp sig för ett ’foto’ på gårdsplanen. Stillbilden och gåvorna presenteras för övriga deltagare. Som en lekfull förberedelse till detta förlopp föreslår och ’utför’ deltagarna under en kort sekvens olika sysslor på en gård, innan maskinernas intåg. Syftet är också att skapa en upplevelse av migrationens kärnfråga, ska vi stanna eller lämna? Hur ska det gå till, ska några åka före och andra komma efter? Vilka dilemman ställs vi inför? Ovanstående utgör kontexten till det Carl C. kallar ”lära sig att leka bondgård”.

Det tredje rollspelet berör två teman, klimat och migration. Även här är syftet främst att ge exempel på ytterligare en variant av rollspel. Den här gången förläggs spelet till framtiden, år 2053. Utgångspunkten är att Danmark har drabbats av svåra översvämningar på grund av havsnivåhöjning i kombination med förödande stormar. Saltvatten har flödat in över jordbruksmark och trängt in i brunnar och dricksvattentäkter. Flyktingar har börjat anlända till Skåne men antalet förväntas öka och fler kommer att röra sig norrut. Stockholms kommun och Region Stockholm måste alltså förbereda sig. Deltagarna bildar mindre grupper med ansvar för olika områden (boende, skola, transporter, vård m m). Efter en kort förberedelse tar läraren rollen som samordnare och hälsar alla välkomna till ett möte om krisberedskapen, för att snabbt få överblick över befintliga resurser, vad som saknas och hur samverkan kan ge bättre förutsättningar att hantera situationen. Rollspelet sker i helgrupp. Om deltagarna har haft möjlighet att förbereda sig kan det här ses som exempel på ett så kallat expertspel. (Ett alternativ är att ha ett uppföljande ’möte’ efter att deltagarna har läst in sig.) I det här fallet är rollerna distanserade i tid och rum, ’tjänstemännen’ är inte själva drabbade och gestaltningen är minimal. Kanske är det därför den här delen förbigås med tystnad i Carl C:s berättelse?

De gestaltande inslagen handlade givetvis inte om att ”lära sig leka mamma-pappa-barn” eller ”bondgård”. De inslag som beskrivs i DN-artikeln har förvisso ägt rum. Men de ingick i ett sammanhang som i förlängningen syftar till att bredda de undervisningsformer som studenter i högre utbildning möter. Den inledande aktiviteten, att ta ögonkontakt, hoppa jämfota, säga hej och byta plats, hör till det som brukar kallas ice-breakers, något som i regel är uppskattat av både lärare och studenter. Syftet är bl.a. att bidra till ett klassrumsklimat där deltagarna vågar ställa frågor, vilket är centralt för lärande. Just den här aktiviteten lyfter också fram förmåga till ögonkontakt och samförstånd, betydelsefullt för all undervisning.

På en punkt är jag helt överens med Carl C: Tvång hör inte hemma i dagens undervisning. Kommunikation är däremot helt avgörande. Om en deltagare ställer en fråga om syftet får pedagogen en chans att svara. Om någon inte vill medverka i en aktivitet går det utmärkt att istället sitta ner och iaktta det som pågår ur ett lärandeperspektiv. Iakttagelser från en observatör med kritisk, men inte dömande, blick bidrar till reflektionen efteråt. Eftersom ingen vill medverka till pedagogiska tvångstatueringar (!) vill jag poängtera att graden av deltagande och hur man (ev.) väljer att bidra i de gestaltande inslagen avgör deltagaren själv.

Under den här eftermiddagen gavs exempel på tre olika former av rollspel om två aktuella, kontroversiella teman som universitetslärare ibland tycker är svåra att ta upp. Allt som gjordes hade ett genomtänkt pedagogiskt syfte, även om det inte upplevdes så av alla. Carl C. har en plattform för sin kritik som är få förunnad, och som han utnyttjar till fullo. Men det är direkt vilseledande att reducera syftet med undervisningen till ”att leka bondgård”. Om DN Kultur velat erbjuda ett svar på frågan ’Varför…?’ hade det varit klädsamt att söka aningen mer information, eller åtminstone erbjuda sina läsare en annan synvinkel. I ledaren 15 maj, har några få minuters lekfull uppvärmning plötsligt förvandlats till ett ”bondgårdslajv” och pedagogerna till en icke arbetande klass – fantasins kraft är imponerande. Men Berättelsen innebär en smutskastning av drama- och högskolepedagogik, försök att arbeta för förändring – av någon som tycks trivas med sitt sätt att undervisa och inte är intresserad av att lära sig något nytt. Det pekar onekligen på behovet av högskolepedagogisk utveckling.

Av: Eva Österlind, ämnesföreträdare och professor i drama med didaktisk inriktning, för dramalärare vid Stockholms universitet