Studien undersöker effekterna av ett enormt vulkanutbrott på grupper av det förhistoriska Jōmonfolket, ett vulkanutbrott som ägde rum för ca 7300 år sedan i havet utanför Kyushu i södra Japan. Utbrottet utplånade den lokala befolkningen på en ö i närheten och ödelade öns ekosystem. Århundraden senare befolkades ön gradvis på nytt, vilket krävde anpassning till en mycket annorlunda miljö än den som funnits där innan. Resultaten av studien visar hur tidiga mänskliga samhällen reagerade på naturkatastrofen genom att förändra sin försörjning och sin kultur för att skapa nya levnadssätt i skadade ekosystem. Studien utmanar tidigare sätt att tänka kring effekterna av naturkatastrofer på förhistoriska kulturer inom arkeologi.

Studien är den första från det nordisk-japanska forskarnätverket CALDERA som syftar till att undersöka jägarsamlarsamhällens långsiktiga kulturella reaktioner på stora naturkatastrofer. Målen är att kunna förstå processer för överlevanad, anpassning och återhämtning, och de sätt på vilka långsiktig interaktion mellan människor, djur och miljö inverkat på uppkomsten av nya kulturella livsstilsval. Medlemmarna i programmet är baserade vi Stockholms och Lunds universitet i Sverige och vid Kanazawa- och Kyushu-universiteten i Japan.
 

En mindre vulkanisk explosion vid Sakurajima, södra Kyushu, Japan, i juni 2011. Södra Kyushu är fortfarande ett av de mest aktiva vulkanområdena i världen och ingår i Stilla havets så kallade ”Ring of Fire”. Foto: Junzo Uchiyama

Professor Sven Isaksson vid Arkeologiska forskningslaboratoriet var huvudförfattaren till studien:
 
”Vi känner oss förstås djupt hedrade över att ha tilldelats detta prestigefyllda internationella pris för vårt inledande arbete om forntida katastrofer; det uppmuntrar verkligen till vidare forskning kring detta fascinerande tema – och vi har redan flera nya artiklar på gång.”

 

Ett blottat ”katastroflandskap” i Kyushu. Det gula bandet i jorden är ”katastroflagret” av komprimerad vulkanisk aska. Lagret hittades under utgrävningen av lokalen Aihara 1 (september 2020), belägen ca 150 km norr om det förhistoriska vulkanutbrottets epicentrum. Asklagret är nu ca 70 cm tjockt men var mellan 1,5 till 2,0 meter tjockt när det precis fallit ned för ca 7300 år sedan. Foto: Junzo Uchiyama

Professor Peter Jordan vid Lunds universitet var korresponderande författare till artikeln: 

”Den här första artikeln var i hög grad en laginsats som samlade forskare från Japan och Sverige; det var också en inledande pilotstudie av ett mycket större program som vi har lanserat under de senaste tre åren. Vi bygger långsamt upp forskargruppen, lägger till nya metoder och ytterligare fallstudier för att få en mycket bättre och mer holistisk förståelse av både omedelbara effekter, överlevnadsprocesser och djupare sociala och ekologiska omvandlingar i olika katastrofområden.”

”Vi vet att katastrofen vi studerar medförde stora förluster över hela Japan, eftersom boplatslämningarna försvinner på ett alarmerande sätt och många platser överges under askan”, säger medförfattaren professor Mitsuhiro Kuwahata vid Kyushu universitet. ”Samtidigt vet vi att människor måste ha överlevt katastrofen eftersom vi ser en direkt kontinuitet i flera av deras mest ikoniska kulturella traditioner, men bara i några isolerade områden, varav några ligger ganska nära epicentrum.”

Professor Junzo Uchiyama, artikelns försteförfattare, tillägger: 

”Vi ville komma bort från antagandet att denna massiva förhistoriska katastrof hade utrotat allt liv; vi misstänkte att saker och ting var mer komplicerade, med små fickor av överlevare, och att vissa ekosystem var mer motståndskraftiga och kunde repa sig snabbare än andra - det är mycket den bild vi ser nu.”
 

Karta över platsen för vulkanutbrottet som visar epicentrum och katastrofens påverkanszoner baserat på asklagrens tjocklek i centimeter. Kikai Caldera är platsen för vulkanutbrottet och Tanegashima är den ö som studien fokuserat på. Bild: Junzo Uchiyama

Professor Sven Isaksson, som också är en kvalificerad överlevnadsinstruktör, begrundar: 

”De första dagarna och veckorna efter katastrofen var det viktigaste för de som överlevt att hitta rent vatten och skydd. Så småningom blev det också viktigt att hitta mat. Det som verkligen intresserar mig är vad de överlevande åt under månaderna och åren efter att denna apokalyptiska händelse hade förstört det landskap de var vana att leva av, och vilka val detta inbegrep; jag ser dem samlas runt eldar, laga mat och dela med sig av det som de lyckats samla ihop i det ödelagda landskapet. Ur detta uppstår med tiden nya rutiner och genom en kombination av anpassbarhet och tradition var det på olika sätt möjligt för de decimerade samhällena att fortleva och byggas upp igen: Det blir superspännande att forska vidare på.” 

Läs mer om Antiquity prize:
Antiquity - A Review of World Archaeology