Hur dör en religion?
ERG:s professor i religionshistoria Olof Sundqvist berättar om sitt projekt "Gudars skymning: Om nedmonteringen och upplösningen av fornnordisk religion", och vad som egentligen hände när den gamla nordiska religionen försvann och kristendomen tog dess plats.
Hur såg man på kristendomen i de nordiska länderna vid tiden för kristnandet? Framstod den som hotfull eller lockande? Var det skillnader i synen mellan ledarna och vanligt folk?
– Kristendomen var helt klart lockande för kungar, hövdingar och andra elitgrupper. Den nya religionen framstod som exklusiv, spännande och vacker, något eliten såg att de kunde dra nytta av. Ute på kontinenten var man kristna, så de kungar som rest i Europa och sett den religiösa skriftkulturen där förstod att kristendomen var ett effektivt sätt att sköta och kontrollera ett kungadöme. Genom den kunde de knyta internationella kontakter, skapa allianser och handelsförbindelser, samt bygga nätverk vilket gav social och politisk prestige på hemmaplan. Även giftermål förekom. Genom kristnandet bildade kungamakten och kyrkan en allians, där kungen skyddade kyrkan medan kristendomen gav kungen legitimitet. Han var kung av Guds nåde och tillsatt av Gud på tronen.
Den nya religionen framstod som exklusiv, spännande och vacker.
– Kristnandet brukar anses vara en top-down-process. Med det menas att kristendomen först fick fäste hos eliten och sedan spreds nedåt. För vanligt folk såg det med andra ord lite annorlunda ut. Eftersom det i den förkristna religionen inte funnits något professionellt prästerskap var de vana att följa sin ledare i religiösa frågor. I den gamla religionen hade det varit kungen och hövdingarna som lett kulten, det vill säga de religiösa ritualerna och högtiderna. Dessutom var den sociala aspekten viktig. Det var troligen nödvändigt för människor att tillhöra den religiösa gemenskap som ledarna hade.
Var det en riskabel strategi för vikingakungarna att byta religion? Riskerade de att få folket emot sig?
– Det finns lite olika åsikter om det inom forskarsamhället beroende på vilka metoder och källor man använt. De som framför allt lutar sig mot skriftliga källor betonar ofta att religionsskiftet var konfliktfyllt (”the theory of clash”), medan de som stöder sig på arkeologiska källor istället vill visa på en gradvis anpassning och ett fredligt skifte (”the theory of adaptation”).
Kristnandet innebar en förändring i grunden för människornas livsvillkor.
– Man får med andra ord se upp med källorna, i princip alla är vinklade, och de kristna framställs nästan alltid som hjältar. Det våldsamma agerandet mot hedendomen ansågs vara ett heroiskt ideal. Därför är det viktigt att skaffa sig ett bredare perspektiv. För att uppnå ett rimligare resultat krävs ett mer kontextuellt tillvägagångssätt där flera typer av källmaterial beaktas.
– Kristnandet innebar en förändring i grunden för människornas livsvillkor. Hedningarna satte sig upp mot kristendomen för att man var rädd för att kyrkan och kungamakten skulle få för stort inflytande. Tidigare hade kungen inte varit enväldig utan tvungen att rådfråga tinget.
– Man var också rädd för att sammanhållningen skulle upplösas om man tog bort de gamla festerna i festkalendern. Det fanns även en oro för att kristnandet skulle vara dåligt för jordbruket, att fastan och arbetsfria söndagar skulle störa produktionen.
Vet vi något om vad kungarna faktiskt trodde själva? Var religionsbytet framför allt ett taktiskt drag för att behålla makten eller bottnade det i en genuin övertygelse att den nya religionen var ”sann”?
– Vi tror att man främst antog kristendomen av taktiska skäl och för att stärka sitt sociala och politiska kapital genom allianser med stormän i Europa. Kungarna hade helt enkelt mycket att tjäna på detta. Men det finns också exempel på fromma kungar där en viss övertygelse kan ha spelat in. Olof Skötkonung kallas till exempel Rex Christianissimus hos Adam av Bremen och Olof den helige hyllas för sin fromhet. Men man får inte glömma att dessa kungar samtidigt var ett slags krigarhövdingar som omfattade dåtida krigiska hjälteideal.
Hur (och när) dör en religion egentligen? Med tanke på det stora intresset för fornnordisk religion i populärkultur och dess påtagliga närvaro i språket än i dag, är inte ryktet om dess död lite överdrivet?
– Vi forskare skiljer på den officiella och den folkliga religionen, och jag befattar mig egentligen endast med den officiella. På ett officiellt plan och på en offentlig nivå i samhället dog den gamla religionen i inledningen av 1100-talet i Sverige, med vissa regionala variationer. Men på ett mer privat plan dog den gamla religionen överhuvudtaget inte. Den fortsatte i folktron där många seder och bruk fortsatte in i modern tid.
Är det något som överraskat dig under arbetet med detta projekt? Något du inte förväntade dig att hitta?
– Tråkigt nog var det inte så många överraskningar. Däremot blev det tydligt för mig hur viktigt det var att rent materiellt utplåna den gamla religionen och nedmontera den materiella delen av den gamla tron. Väldigt konkret brände man de gamla kultbyggnaderna och högg sönder kultbilder. Detta materiella utplånande är generellt när man nedmonterar en religion och har observerats på andra ställen. Som jag nämnde tidigare är det dock viktigt att hålla i minnet att flera källor gärna heroiserade det våldsamma inslaget. Visst skedde det många gånger med våld, men det förekom också att hövdingarna själva fick montera ner de offentliga kultbyggnaderna och mer värdigt och skonsamt ta avsked av de gamla ritualerna.
Ett spännande inslag är de litterära strategier som användes då den gamla religionen skulle plockas ned.
– Ett spännande inslag är de litterära strategier som användes då den gamla religionen skulle plockas ned. Ett sätt var historier där de gamla gudarna förvandlades till forntida kungar, så kallad euhemerism. Deras storhet blev därmed förklarad i mer värdsliga termer och deras tillbakadragande rimliggjort. Oden ska till exempel ha bosatt sig i Sigtuna. En annan litterär strategi var demonologi där de fornnordiska gudarna demoniserades och utmålades som Djävulens representanter.
– Ytterligare ett tillvägagångssätt var något som kallas för idol-parodier. Begreppet idolum på latin syftar nedsättande på hedningarnas gudabilder som var gjorda av trä och enligt de kristna inga riktiga gudar. I flera berättelser beskrivs dessa idoler som om de var levande och kunde interagera med människor och till exempel gifta sig med mänskliga kvinnor. Ofta utför dessa idoler en kamp mot den kristna kungen där den senare på ett förödmjukande sätt vinner över den hedniska guden. Kungen eller hjälten avslutar med att hugga sönder gudabilden och på så sätt visa hedningarna att deras gudabilder inte är riktiga gudar.
Presentation av Olof Sundqvist
Kontakt
- Besöksadress
- E 785
- Universitetsvägen 10 E, plan 7
Senast uppdaterad: 14 december 2022
Sidansvarig: Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap