Sofia Lindblom efter första föreläsningen på Campus Albano, Stockholms universitet. Foto: Privat

– Det känns bra. Det är väldigt motiverande att få studera något som för mig fyller en större mening. Väldigt lärorikt i sig att få omringas av andra i programmet som kommer med sina egna unika erfarenheter och reflektioner om hur och vad som behövs för att förbättra vår hälsa.

Har du blivit väl mottagen?

– Absolut.

Vad var det som fick dig att välja Stockholms universitet och just kandidatprogrammet i folkhälsovetenskap?

– Det jag intresserar mig för är det förebyggande arbetet och hur man faktiskt kan etablera en brygga från forskningen till där den behövs i vår vardag. De verktygen verkar jag få lära mig i det här programmet i folkhälsovetenskap. Jag önskar att det historiska uttrycket "man ska inte förebygga om man kan bota" ändras till ”vi ska inte längre bota om vi kan förebygga”. Bota kanske var strategiskt på den tiden då vi hade mer forskning kring hur man botar än kring hur man förebygger. Men idag känns det som att vi har tiden på vår sida och tillräckligt med historiska exempel som borde kunna leda till mer effektiva beslut för att satsa på att bli ett förebyggande samhälle istället för ett botande samhälle.

Fanns det alternativ till val av studier?

– Ja, först satt jag och planerade ihop ett eget program då jag inte hittat ett med den kombination av ämnen jag ville ha. När jag studerade nutrition i Dublin lades stor vikt vid det psykologiska: hur hjälper man människor till den förändring de vill göra? Efter det landade jag i att oavsett vad det handlar om så vill jag förstå mer om det mentala, dock inte som psykolog utan någon sorts kombination för att bättre förstå hur vardagliga faktorer i olika samhällen påverkar oss. Efter några samtal med studievägledaren på Stockholms universitet så landade jag i att det här programmet passar bra, speciellt då man kan fördjupa sig ytterligare med valbara kurser senare.

Vad gjorde du innan du började den här utbildningen?

– Jag var föräldraledig i 3,5 år och innan det provade jag på olika roller i olika länder: dels som projektledare för ett släktforskningsföretag, i ett laboratorium och som flygvärdinna. Parallellt frilansade jag som fotograf. Jag kanske låter gammal och höjer säkert medelåldern på universitetet men jag är glad att min nyfikenhet har fått leda mig till olika yrkesroller i olika länder. Jag har efter det också kunnat landa i att den gemensamma grundpelaren för mig är att få sätta mig in i något som kanske inte fungerar så bra, studera det noggrant, och sedan se om och hur man skulle kunna optimera det.

– När jag fick barn resulterade detta i ett intresse i att granska den miljön som mina barn kommer växa upp i. Så under föräldraledigheten har jag letat efter en passande utbildning som kan ge mig verktyg för att jobba med förebyggande hälsa i samhället. Jag letade länge efter en utbildning som jag inte visste fanns.

Vad har du läst tidigare?

– Förutom nutrition i Dublin har jag läst Hållbar Konceptutveckling på IHM i Stockholm.

Kommer du från Stockholm eller har du flyttat hit för att plugga?

– Jag är från Stockholm men har bott i utomlands stundtals sedan jag var 18, men flyttade hem när jag fyllde 30. Jag har påbrå från Finland.

Vad har du för framtidsplaner?

– Det får vi se under programmets gång. Jag tycker ju nutrition är intressant, men förmodligen kommer jag fortsätta med det som jag känner är mest aktuellt, hur förebyggande arbete kan se ut i så tidig ålder som möjligt. Jag vill gärna förstå mer om den generella utmaningen hur vi bygger bryggan från forskningen och gör den applicerbar i ett brett och unikt samhälle. Kan vi koncentrera och applicera det forskningen kommer fram till? Kan vi lägga mer fokus på hur vi duplicerar vår vardagliga micro-lycka, snarare än att dras med i ett till synes målhetsande samhälle, där forskningen inte alltid når fram dit den behövs som mest? Kan vi fokusera på våra grundbehov, komma ihåg de som finns omkring oss och lyfta blicken oftare när vi är ute i samhället så tror jag att livskvaliteten kan höjas. Något som i sin tur skapar ringar på vattnet, de ringar vi vill ha, snarare än de ringar som nu skapas i ett botande samhälle.

– Dopaminkicken från att hjälpa någon över gatan eller upp för trappan måste få en större och längre positiv effekt än en gilla-markering i sociala medier. Med full respekt till allt det avgörande som medicinsk kunskap ger oss så hoppas jag att vi kan satsa mer på ett samhälle där vi skiftar uppmärksamhet från vad som får oss att må dåligt till vad som får oss att må bra. Nu är jag väldigt tidig i utbildningen, men det är det här jag gärna vill arbeta för i framtiden; att vi ska få leva mer, istället för att bara överleva längre. Jag tror dessutom att det är en “joint effort”, det är inte bara politikerna som håller i tyglarna, utan det börjar med oss alla; tex i de små vardagliga valen om vem eller vad du väljer att lägga din uppmärksamhet på.

Håkan Soold