Vi intresserar oss för hur det förflutna uppvisar tankar, handlingar, uttryck eller upplevelser som kan te sig konstiga för oss men som var meningsfulla där och då, och som måste förstås på sina egna historiska villkor.

Historisering kan också betyda ett nuets historia – att spåra rötter och källflöden till våra egna övertygelser för att på så sätt resa kritiska frågor om våra försanthållanden. Många av de fenomen vi tar för självklara – som mänskliga rättigheter, idéer om smuts eller hur vi inrättar vårt familjeliv – har intressanta historier och visar stor variation över tid. Det som ofta tas för naturligt kan därför ses som historiskt och människoskapat.

Historisering handlar alltså ibland om att förstå det förflutna som något alldeles annat, och ibland att förstå hur det förflutna talar till oss. Den idéhistoriska forskningen gräver ut mentala eller materiella strukturer för tanken och handlingen som kanske blivit osynliga men trots det är verksamma.

Metodiskt ägnar sig många av våra forskare åt diskursivt och meningsproducerande material. Vi är på olika sätt influerade av den kulturvetenskapliga impulsen att ord, språk, bilder och symboler intervenerar i och förflyttar världen. Även om texter är centrala finns det flera forskare som också intresserar sig för saker som ligger bortom eller bredvid språket: platser, kliniker, drogrus, en nationell dräkt eller en varg.

Det som särpräglar idéhistoria är att disciplinen aldrig har haft ett objekt – konsten, litteraturen eller musiken – som vi studerar. Källmaterialen för idéhistoriska studier visar istället stor variation. Från dagspress och knastertorra protokoll till statliga utredningar, filosofiska skrifter, fotografier och skämtpress. Den idéhistoriska forskningen är därför också tvärvetenskaplig: alla forskare i ämnet har samarbeten med human- och samhällsvetenskapliga discipliner, nationellt och internationellt.