Anna Näslund Dahlgren

Den här presentationen handlar om hur mekaniseringens estetik diskuteras i svensk kultur- och samhällsdebatt under 1900-talets första hälft. Med mekaniseringens estetik menas det intresse för abstraktion och rörelse som utvecklades å ena sidan inom konsten, bland annat konstruktivism, minimalism och futurism under 1910- och 20-talen, och å andra sidan inom de fotografiska praktiker som uppstod för att kartlägga och i förlängningen effektivisera industriell produktion av varor och tjänster. I fokus är hur dessa estetiska uttryck, eller bilder i överförd betydelse, diskuterades och förstods i olika kontexter, som konstfältet, företagskultur och politik. Här fanns en intressant paradox. Å ena sidan accepterades inte den Europeiska avant-garde-estetiken i Sverige. Samtidigt influerades företags- och marknadsföringsfältet starkt av USA, som i sin tur inkorporerat den Europeiska densamma i den ’moderna reklamen’. Detta gjorde i sin tur att den abstrakta modernismens estetik sammankopplades med och kritiserades som ett exempel på Sveriges amerikanisering, och mekaniseringen sågs som ett hot mot svensk arbetskraft och svenskt hantverk, vilket mobiliserade såväl vänstern som högern. Presentationen lyfter fram och problematiserar dessa parallella diskurser kring mekaniseringens estetik i Sverige.

Anna Näslund Dahlgren är professor i konstvetenskap vid Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet. Hennes forskning rör främst fotografisk bild och visuell kultur. Hon har bland annat forskat om relationer mellan konst och populärkultur, mode- och reklamfotografi, fotoalbum, bildarkiv, digitalisering och mediering av bilder. Publikationer i urval: Fotografihistorier. Fotografi och bildbruk i Sverige från 1839 till idag (red., 2022), Fashioned in the North. Nordic Histories, Agents and Images of Fashion Photography (red., 2020), Travelling Images. Looking Across the Borderlands of Art, Media and Visual Culture (2018).

Mer om hennes forskning

Johan Klingborg

Omkring 1930 letade sig filmen in i den svenska skönlitteraturen. Den nya generationen modernister – däribland Karin Boye, Artur Lundkvist och Eyvind Johnson – tematiserade och förhöll sig till filmmediet i påfallande hög grad i sina verk. Detta sammanföll med framväxten av ett betydande filmnätverk. Till följd av uppkomsten av nya teknologier (som exempelvis 16-millimetersfilmen) och av en rad filmtyper med institutionellt fäste (som utbildnings-, journal- och reklamfilm) började film projiceras i klassrum, på arbetsplatser och på stadens gator. För första gången blev rörliga bilder därmed ett genomgripande inslag i människors – och författares – vardag. I mitt avhandlingsprojekt vänder jag mig till litteraturen för att undersöka detta filmnätverk, och omvänt: analyserar nätverket som ett mediehistoriskt och epistemologiskt villkor för den svenska modernistiska 1930-talsprosan som sådan.

 

Johan Klingborg är doktorand i litteraturvetenskap vid Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet. Hans avhandling – Verkar film: Svensk litteratur i filmnätverket 1929–1940 – är tänkt att utkomma våren 2024.

Mer om hans forskning

Sara Callahan

Vid mitten av 1900-talet började tanken på en objektiv linjär historia med tydligt avgränsade perioder alltmer ifrågasättas. Mediehistorien fokuserade inte längre främst på hur en banbrytande teknisk innovation avlöste en annan, eller de uppfinnare som banat väg för dessa. Forskare började istället ansluta sig till en historiesyn som undersökte kontinuitet över långa tidsepoker och medier analyserades i relation till andra, ofta bortglömda medier och mediebruk. I min presentation går jag igenom ett antal exempel på hur Eadweard Muybridges rörelsestudier från 1870- och 1880-talen ställts i relation till olika typer av visuell kultur, från tatueringar till grottmålningar, från musikvideor, internet memes, CRISP-R forskning och Hollywoodfilmer, till konstverk av Peter Geschwind, Kajsa Dahlberg, Ketih Arnatt och Tim MacMillan. Jag visar hur Muybridges bilder ofta använts för att visualisera olika typer av mediehistoriska narrativ, samt för att aktualisera grundläggande frågor om vad ett medium är och var gränsen går mellan olika medier.

Sara Callahan är verksam som konstvetare vid Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet, sedan 2013 och påbörjar i augusti en anställning vid Malmö universitet. Hon arbetar för närvarande med ett postdok-projekt som undersöker hur fotografiska rörelsestudier från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet cirkulerar och generar mening i olika kontexter från senare delen av 1800-talet till idag.

Mer om hennes forskning

Toivo Burlin

Hur har musiken fått nya betydelser och innebörder genom moderniteten – och specifikt under en av dess inflytelserika högperioder, modernismen?

Jag kommer presentera några kritiska perspektiv på hur begreppet ”musik” utformats genom processer av modernitet och musik-teknologi till ett modernt koncept, som idag blivit postmodernt i betydelsen eklektiskt, med upphävandet av etablerade hierarkier.

Inom musikvetenskapen är det välkänt att begreppet ”musik” som beteckning på praktiskt musikutövande dyker upp i exempelvis svenska språket från 1500-talet. Men det är mindre känt att det först är under 1900-talet som det får ett genomslag i breda folklager som beteckning för många slags ljudande aktiviteter. ”Musik”, i betydelsen ett koncept om en konstart, är modernt.

När det med fonografen på 1870-talet blev möjligt att spela in ljud och musik och därtill – och i än högre grad – från decennierna före och efter år 1900 även massproducera och distribuera musik globalt på grammofonskivor, kom teknologin och de medier som spred musiken som fonogram och radio starkt påverka all musik och synen på den – den moderna, men även den förflutna.

Men hur var det före modernismen? Vad glömdes bort eller förträngdes när modernitetens processer sköljde över civilisationen? Musikarkeologer och -antropologer har visat att begreppet musik etablerades förbluffande sent på många håll i Europa – bland landsbygdens befolkning i Norden för cirka 100 år sedan – vilket krävde en djupgående mentalitetsförändring utanför den elit som arbetade professionellt med musik. För samtidigt som den musikaliska modernismen slog igenom på 1920-talet, fanns en annan mänsklig auditiv verklighet runt knuten. Andra, äldre synsätt på vad ”musik” kan vara – som kommunikation mellan människor, djur, naturväsen – glömdes i många fall bort, då den saknade skriftlig tradition. Det finns dock spår att hitta av detta nästan glömda. Hur kan begrepp och ett narrativ formuleras som berättar något om denna andra historia – och vad betyder”musik” idag?

Toivo Burlin är universitetslektor i musikvetenskap med inriktning på musikteknologi och medier vid Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet. Forskningen innehåller även musiketnologiska, ljudhistoriska och musikhistoriska perspektiv. Han disputerade vid Göteborgs universitet 2008 på avhandlingen Det imaginära rummet: Inpelningspraxis och produktion av konstmusikfonogram i Sverige 1925-1983. Han har därefter varit verksam vid bland annat Högskolan Dalarnas och Högskolan i Skövdes musikproduktions- och spelutbildningar, innan han kom till Stockholms universitet. För närvarande leder han det VR-finansierade forskningsprojektet Calle Jularbo och gammeldansen: musik, nätverk, medialisering med forskare från Högskolan Dalarna.

Mer om hans forskning