Nyanlända döva måste lära sig två språk samtidigt – svenskt teckenspråk och skriven svenska. Foto: Lena Katarina Johansson

”Språket är nyckeln till samhället.” Den som lär sig att ”tala svenska” kommer att kunna integreras i den nationella gemenskapen. Detta är ett av den svenska migrationspolitikens mest upprepade budskap. Men hur gör de nyanlända som inte hör? Hur enkelt kan döva hänga med i svenskundervisningen? 

Detta är frågor som lingvisten Nora Duggan ställer i sin avhandling Deaf migrants in Swedish adult education. Hon sätter då fingret på något som få – vare sig politiker, forskare eller allmänhet – har funderat över. Men det är viktigt att kritiskt analysera hur regeringens språkpolitik påverkar döva migranter och deras möjligheter till språkinlärning, menar Nora Duggan. Att lära sig det nya landets språk ”har blivit starkt politiskt”, och ses ofta som ”lösningen på allt”.

Banbrytande forskning om döva migranter

Men studierna om döva nyanlända och deras situation är i princip obefintliga. Nora Duggans avhandling är därför en av de första att närma sig ämnet. Avhandlingen är inriktad på döva migranter i svensk vuxenutbildning, och baserar sig på fyra separata men sammanlänkade studier – fältarbeten på fyra svenska folkhögskolor. Folkhögskolorna erbjuder kurser i svenskt teckenspråk (STS) och skriven svenska för döva med annan språklig bakgrund.

– Dessa skolor ger kurser som är anpassade efter deltagarnas särskilda behov. Därför är de ett mycket bra alternativ just för döva nyanlända, menar Nora Duggan. De skiljer sig från till exempel SFI och andra utbildningssamordnare, som har en striktare läroplan. 

Nora Duggan kartlägger förbindelsen mellan migranternas språk och det omgivande samhället. Hennes metod är ”lingvistisk etnografi”, som bland annat gör det möjligt att analysera relationen mellan människor och deras språk i sociala sammanhang. Det är också en flexibel metod, som passar just när tidigare forskning är knapphändig. 

– Jag har kunnat anpassa min forskning över tid, beroende på vad jag har funnit på vägen, säger Nora Duggan.

Egna erfarenheter ledde till avhandlingsämnet

Hennes avhandling är en del av ett befintligt forskningsprojekt: ”Döva nyanländas flerspråkiga situation i Sverige.” 
– Jag hade turen att kunna forska om ett område som ligger mig varmt om hjärtat, säger Nora Duggan.

Det är hennes egen erfarenhet av språkinlärning som har lett henne till att intressera sig för just det här ämnet; hon är själv döv migrant och kom till Sverige från Irland 2016. 

Nora Duggan är lingvist och forskar om dövas och hörselskadades flerspråkighet. Foto: Sören Andersson

– Jag växte upp i en döv familj, med irländskt teckenspråk och engelska som mina vardagsspråk. Numera använder jag fyra språk, inklusive svenska och STS, i mitt dagliga liv. Jag kan också förstå brittiskt teckenspråk och amerikanskt teckenspråk, även om jag inte är så bra på att uttrycka mig på dessa språk.

Hon lärde sig grundläggande svenska via Duolingo-appen innan hon flyttade hit, men det visade sig vara mycket svårare att lära sig STS. 

– Jag anmälde mig till en allmän kurs på en folkhögskola med särskilt fokus på svenska och STS, just på en av de folkhögskolor som ingår i studien. Detta hjälpte mig oerhört mycket när det gällde att kunna kommunicera med andra döva, och ledde till nya arbetsmöjligheter. 

Nora Duggan är högst medveten om att hon, bland annat genom sin akademiska bildning och sina uppväxtvillkor i ett engelskspråkigt land, har haft ett annat utgångsläge för språkinlärning än många av sina forna kurskamrater. Men det har också öppnat hennes ögon för de vitt skilda sociala faktorer som påverkar vår förmåga och möjlighet att lära oss språk – sådant som kultur, makt och identitet.

Språkinlärningen ställs på ända för de döva

Och i en av sina undersökningar granskar Nora Duggan migranternas språkliga bakgrund, liksom deras kultur och tidigare utbildning. Hon tittar på hur dessa omständigheter påverkar hur lätt eller svårt de har för att lära sig det nya språket. 

Faktum är att hela språkinlärningen ställs på ända för de döva. Flera markanta skillnader uppstår mellan dem och hörande i språkundervisningen:
– För det första måste de döva lära sig två språk samtidigt: svenskt teckenspråk och skriven svenska. För det andra är språket i undervisningen för de döva svenskt teckenspråk  – inte talad svenska, som för de hörande.

Ännu en skillnad är att medan de hörande kämpar med att lära sig svenska för att slippa använda tolk, kämpar de döva med att lära sig svenskt teckenspråk för att på det sättet kunna använda tolk. Tolkningen är avgörande för att de döva ska få tillgång till viktiga samhällstjänster, som sjukvård, socialtjänst, bidrag och utbildning. Det vill säga sådant som utmärker integration i samhället. Utan tolk blir det till exempel också mycket svårt för asylsökande att dels berätta om varför de kommit till Sverige, dels att förstå all byråkrati omger processen.

Även bland hörande migranter varierar förstås den tidigare tillgången till språk. Men Nora Duggan ser här ännu en generell skillnad mellan döva och hörande: de dövas tecknande har i vissa fall inte ens haft status som språk i hemlandet. Språket kanske saknar namn, och omvärlden betraktar då de döva som ”språklösa”. Tillsammans med sin familj kan de ha utformat ett informellt sätt att kommunicera, som de över huvud taget inte räknar som ”språk”. Uppväxtvillkor som dessa gör döva till en ovanligt sårbar minoritet.

Under disputationen tolkades Nora Duggan (till höger) och hennes opponent, professor dr. Annelies Kusters, till svenskt teckenspråk, internationellt teckenspråk och talad engelska. Samtidigt sändes allt över Zoom. Foto: Ingela Holmström

Olika strategier för att nå förståelse och kunskap

Som grund för projektet ligger hela 45 timmars videoinspelningar av 65 kursdeltagare på de fyra folkhögskolorna. Dessutom har Nora Duggan intervjuat 43 döva migranter och 14 lärare – både hörande och döva.

Men hur går det då till i klassrummet? Hur når kursdeltagare och lärare fram till varandra när de saknar ett gemensamt språk? Hur bedrivs undervisningen? En strategierna är ”transspråkande” – translanguaging – där deltagarna tar till en mängd olika språkliga repertoarer, något som inte alls är främmande för döva:
– I fältarbetet visade det sig att alla klassrummen var flerspråkiga och multimodala, säger Nora Duggan. Man använde inte bara flera olika teckenspråk och skriftspråk, utan även bland annat pekningar, gester, bilder, filmer och sökningar på nätet. Vissa av dessa strategier funkade jättebra och vissa strategier krävde goda kunskaper i ett visst skriftspråk eller att några av deltagarna hade ett gemensamt språk.

Politiker måste se verkligheten

Men den svenska integrationspolitiken verkar kräva en homogen, ”fysiskt och psykiskt fullkomlig” migrantskara, som utan problem kan lära sig ett nytt (talat) språk: ”I Sverige talar vi svenska.” Så ser inte verkligheten ut. 

Innan man utformar språkpolitik som i hög grad påverkar marginaliserade grupper, måste deras speciella bakgrunder och svårigheter beaktas, betonar Nora Duggan. 
– Det behövs större lyhördhet och hänsyn när svenska myndigheter tar fram språkundervisning för migranter, framför allt funktionshindrade migranter.”

Läs mer om Nora Duggan och hennes forskning