– Det finns ju inga tidsmaskiner, men med hjälp av genforskningstekniken har vi genetiskt kunnat ta oss mer än 100 miljoner år tillbaka i tiden", säger Susanne Keipert, forskare vid Institutionen för molekylär biovetenskap, Wenner-Grens institut och en av huvudförfattarna till en nyligen publicerad artikel i den vetenskapliga tidskriften Science.

Forskarteamet, från Stockholms universitet har i ett samarbete med forskare vid Helmholtz München, Naturhistoriska museet i Berlin och University of East Anglia, gått igenom genstrukturen för det så-kallade frikopplingsproteinet UCP1 i ett stort antal nulevande däggdjursarter och baserat på det kunnat härleda hur genen varit uppbyggd i de tidiga föregångarna till dagens däggdjur. 

– Vi har återskapat hur proteinet faktiskt bildas inne i levande celler och på så sätt kunnat undersöka om den urtida versionen av UCP1 har fungerat på samma sätt som det gör i nulevande däggdjur, till exempel människan, säger Susanne Keipert. 

I nulevande däggdjur fungerar UCP1, som särskilt finns i den bruna fettvävnaden, som en värmegenerator som håller oss varma när vi är nyfödda och hjälper små däggdjur att klara sig i kyla. 

– Upptäckten är ett avgörande steg för att förstå hur metabolismen i dagens däggdjur har utvecklat sig, säger Martin Jastroch, professor vid Institutionen för molekylär biovetenskap, Wenner-Grens institut, och huvudförfattare till studien.

Frågan om brunfettvävnadens uppkomst och utvecklingen av värmeproducerande UCP1 är viktig eftersom allt tyder på att aktivitet i det bruna fettet hos människor motverkar utvecklingen av fetma och därmed även av diabetes och kardiometabola sjukdomar. 

– Vi kan alltså ha nytta av att veta hur UCP1 fungerade för 100 miljoner år sedan när vi vill förbättra livsvillkoren för dagens människor säger Martin Jastroch.