Forskning visar att det finns ett samband mellan att som barn ha varit med om att en förälder tar livet av sig och att uppleva utmaningar när det gäller egen psykisk hälsa och socialt fungerande. 

Unga som försöker hantera en förälders självmord grubblar ofta på varför föräldern valde att avsluta sitt liv. Denna reflektion kan i sin tur utlösa självkritiska tankar om att de själva skulle bära ansvar på något sätt. Utöver detta tillkommer att en del av barnen redan innan självmordet har burit på erfarenheter av att familjen inte fungerade väl. 

Ytterligare problem kan finnas i relation till omgivningen utanför familjen. Det finns ett samhälleligt stigma kopplat till självmord som kan göra det svårt att få den hjälp man behöver. Det här kan bidra till att det stöd som barn och unga får efter en förälders självmord brister, speciellt som den kvarvarande föräldern kan ha svårt att ge barnet den känslomässiga stabilitet som behövs. 

Även om det finns gedigen kunskap om dessa risker vet vi inte hur barn, ungdomar och efterlevande föräldrar mår och hanterar situationen i samband med att de söker professionellt stöd. Detta är något som Anneli Silvén Hagström, forskare i socialt arbete vid Stockholms universitet, har velat undersöka tillsammans med Ulla Forinder från Gävle universitet och Emma Hovén från Uppsala universitet.

I den här artikeln har författarna undersökt hur barn, ungdomar och efterlevande föräldrar i 40 familjer upplever sig må och fungera inför det att de ska delta i Bris Stödhelger – ett stödprogram för familjer där en förälder har tagit sitt liv. Deltagarna i studien fick besvara frågeformulär som mätte upplevd posttraumatisk stress (PTS), känsla av sammanhang (KASAM) och familjefungerande.

Mer än en tredjedel av barnen och föräldrarna uppvisade symptom på posttraumatisk stress och bland ungdomarna var det så mycket som två av tre. Alla de tre gruppernas svar avspeglade också en lägre känsla av sammanhang än vad som är vanligt. När det gäller familjens fungerande var det framför allt ungdomarna som skattade hög grad av PTS som upplevde brister, speciellt när det gällde kommunikation och känslomässig lyhördhet.

Studiens resultat är inte oväntade, men pekar tydligt på vikten av att uppmärksamma familjer där en förälder har tagit sitt liv och att erbjuda stöd för att öka deras förmåga att förstå och hantera situationen. Framför allt framhålls betydelsen av psykoedukativt och traumainformerat stöd, där barn, ungdomar och föräldrar får kunskap om vanliga sorgereaktioner och hur de kan förstå självmordet på ett icke-stigmatiserande sätt. Det är viktigt att ge hela familjen stöd, för att skapa förutsättningar för att medlemmarna i familjen ska kunna stötta varandra. Allt stöd behöver dock inte ges i form av familjesamtal. Ungdomar vill helst inte delta i sorgeterapi tillsammans med sina föräldrar, utan föredrar samtalsstöd i ett tryggt professionellt sammanhang individuellt eller i grupp som kan få dem att känna att deras reaktioner på situationen är fullt normala. 

Begränsningar med studien är att en stor andel av deltagarna kom från välutbildade familjer, att urvalet var ganska litet och dominerades av familjer där fadern hade begått självmord. Framtida forskning bör därför söka utvidga urvalet för att få en större variation i erfarenheter.

Silvén Hagström, A., Forinder, U., & Hovén, E. (2024). Losing a parent to suicide: Posttraumatic stress, sense of coherence and family functioning in children, adolescents and remaining parents before attending a grief support program. Death studies, 1–9.

Läs artikeln  

Mer om Anneli Silvén Hagström