Strävan efter att säkerställa en gemensam värdegrund i Europa har alltid varit central inom Europarätten. För 75 år sedan bildades Europarådet för att förverkliga FN:s
deklaration om de mänskliga rättigheterna och garantera den europeiska välfärdsstatens fortlevnad. Året därpå antogs den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR), som dock trädde i kraft först den 3 september 1953.

Efter en inledningsvis försiktig hållning blev Sverige ett av de första länderna att ratificera konventionen. Till skillnad från många andra länder – där demokratins övergång till populism ledde till ökad konstitutionalism – ansåg man i Sverige att folkviljan var den bästa garanten för en sund samhällsutveckling, vilket ibland ledde till en lättsinnig inställning till regeringsformen. 

Att en internationell konvention skulle kunna hävdas av enskilda mot en majoritetsregering framstod då som främmande. Enligt subsidiaritetsprincipen och en dualistisk hållning skulle bestämmelserna i EKMR genomföras i svensk rätt endast genom lagstiftning. Med tiden blev det dock tydligt att rättsstatsprincipen i allmänhet och de grundläggande rättigheterna och friheterna satte gränser för de folkvaldas handlingsutrymme.

Europasamarbetet gavs konstitutionella ramar

När Sverige gick med i Europeiska Unionen (EU) i mitten av 1990-talet hade grundläggande rättigheter redan accepterats som ordre public-undantag i EU-domstolens rättspraxis, och allmänna val till Europaparlamentet hade hållits regelbundet sedan 1979. Även om det demokratiska underskottet på EU-nivå var omdebatterat på 1990-talet, och Europaparlamentet gradvis fick mer makt, var det främst skyddet för rättigheter som utvecklades. Genom Lissabonfördraget och EU-stadgan fick Europasamarbetet konstitutionella ramar.

Även om valet till Europaparlamentet påverkar unionens framtid, fungerar grundfördragen som ett skydd mot technopopulism och politiska strömningar som strider mot den gemensamma värdegrunden.

Har bidragit till europarättens genomslag

Professor Jacob W.F. Sundberg.

Jacob Sundberg var en tidig förkämpe i svensk rätt för att balansera folkstyre med rättsstatlighet. Han betonade att juridikens kärna är att skydda enskilda mot maktövergrepp och förhindra rättslöshet, oavsett hur starkt stödet för ett samhällsprojekt kan vara. Denna tanke har fått bred acceptans. Europarättens genomslag märks idag tydligt i uppdateringar av regeringsformen, förändringar i förvaltningsprocessen och acceptansen av den materiella europarättens direkta effekt.

Ett av Sundbergs mest betydelsefulla bidrag till europarättens genomslag är den nordiska rättegångstävlingen för mänskliga rättigheter, som anordnades första gången 1984. Tävlingen har ett mycket gott internationellt rykte och lyftes bland annat fram i Europarådets ministerkommittés rekommendation från 2004 om att integrera och öka lärandet om EKMR-systemet i universitets- och högskoleutbildningar i de fördragsslutande länderna. År 2019 hänvisade Europarådet åter till tävlingen i en ny rekommendation, denna gång med tydligare skrivningar om vikten av människorättsjuridik i utbildningarna på universitet och högskolor i medlemsländerna.

I år firas tävlingens 40-årsjubileum med stor galamiddag på stadshuset och besök från när och fjärran. Tävlingen äger rum i Svea Hovrätt lördag 8 juni med final i Högsta domstolen söndag 9 juni. Se resultaten från grundomgångarna och semifinalerna i Hovrätten den 8 juni, och den live-streamade finalen från Högsta domstolen söndagen den 9 juni på Den nordiska rättegångstävlingens hemsida:

www.nordiskarattegangstavlingen.com