Omslag på Ivar Lavetts avhandling. Akvarellmålning: Mostphotos / Hypnocreative.

Tillräknelighet handlar om en persons förmåga att förstå och kontrollera sina handlingar. Det bygger på resonemanget att om en person anses vara tillräknelig vid tiden för ett brott, så kan denne också hållas ansvarig för sina handlingar och dömas för brottet. Å andra sidan, om en person betraktas som otillräknelig - till exempel på grund av psykisk sjukdom - kan den frias från straffansvar och istället åläggas vård eller annat stöd.

Syftet med att bedöma en persons tillräknelighet är att säkerställa att straffrättsliga påföljder endast appliceras på de som rimligen kan hållas ansvariga för sina handlingar. Förenklat kan man säga att det handlar om att upprätthålla grundläggande moraliska principer om rättvisa och rättssäkerhet för individer, samtidigt som samhället ska skyddas från personer som kan vara potentiellt farliga för allmänheten. 

I Sverige fanns krav på tillräknelighet för straffansvar fram till 1965, då brottsbalken trädde i kraft. Nu mer beskrivs istället den svenska straffrättsordningen som en av ytterst få i världen som inte uppställer ett sådant krav. Hur kommer det sig, och vilken eller vilka funktioner skulle tillräknelighetskravet kunna fylla i svensk straffrätt egentligen? Detta analyseras av jur.dr. Ivar Lavett i avhandlingen ”Tillräknelighet som straffrättslig ansvarsförutsättning” som han med framgång försvarade vid Stockholms universitet, den 19 april 2024. 

En förskjutning av bedömningen

Vad som skedde vid införandet av brottsbalken, beskriver Lavett, var att beaktandet av en gärningspersons tillräknelighet förflyttades från ansvars- till påföljdsledet. Resultatet är en ovanlig ordning internationellt sett, och det råder idag en nästan enhällig uppfattning inom straffrätten att det var ett misstag att avskaffa tillräknelighetskravet för straffansvar. Bland annat sägs det stå i strid med fundamentala straffrättsliga principer så som skuld- och konformitetsprincipen. 

Även om brottsbalken inte uttryckligen kräver tillräknelighet för straffansvar, indikerar dess krav för ansvar att det fortfarande finns en kvarvarande idé om detta. Till exempel förklarar Lavett att det genom kravet på uppsåtstäckning är möjligt att fria personer som på grund av psykiska tillstånd har en bristande ansvarsförmåga. Nedsatt ansvarsförmåga kan också kopplas till prövningen av omedveten oaktsamhet och ansvarsfrihetsgrunden ursäktlig excess. Båda dessa regler efterfrågar nämligen om gärningsmannen var förmögen att förstå hur denne borde agerat. 

Än mer tydligt är det via medvetenhetskravet, som etablerades i praxis kort efter det att brottsbalken trätt i kraft. Sammantaget skriver Lavett att detta tyder på att man under tid har omformulerat och utvecklat ansvarsläran efter införandet av brottsbalken, för att kunna kompensera frånvaron av krav på tillräknelighet för straffansvar. Trots detta är ansvarsfrågan dock mer godtycklig och öppen för tolkning från enskilda domstolars sida med nuvarande lagstiftning än tidigare, vilket kan leda till en oenhetlig rättstillämpning där gärningspersoner tillskrivs uppsåt, eller uppsåtsbrist, på felaktiga grunder.

Kan fungera brottsförebyggande 

Vad som kan sägas är med andra ord att det i svensk straffrätt saknas ett tydligt fastställt krav på tillräknelighet. Enligt Lavetts analys hade ett sådant däremot kunna ha flera funktioner, som att underlätta rättstillämpningen och bidra till en mer rättssäker bedömning av ansvarsprövningen. Det är också i linje med grundläggande moraliska principer som menar att en person ska vara klandervärd för att kunna hållas ansvarig för ett brott.

Sådana argument som syftar till att utvidga ansvarsfriheten är också de som hittills tagit mest plats i debatten om tillräknelighetskravet, skriver Lavett. Han belyser därför särskilt dess potentiella framåtblickande funktion. Denna menar han består i möjligheten att ”fånga upp” sådana gärningspersoner som saknade ansvarsförmåga vid gärningstillfället, och som av något skäl skulle gått fria från straffansvar enligt nuvarande reglering, så att dessa inte får möjlighet att gå fria ut i samhället om de anses utgöra en fara för sin omgivning.

Att kunna sortera bland gärningspersoner redan under ansvarsledet handlar med andra ord i grunden inte om att tillskriva en ansvarsfrihet, förklarar Lavett, utan syftar till att fånga upp personer som bedöms som potentiellt farliga så de kan bli föremål för andra former av brottspreventiva tvångsåtgärder. En sådan reglering skulle bidra till att samhällsskyddsintresset tillgodoses i högre utsträckning än annars och säkerställa att även de som bedöms som otillräkneliga blir föremål för lämpliga åtgärder för att minimera risken för framtida brott och skydda samhället.

Ett viktigt tillskott till debatten och tidigare studier

Sammantaget kan sägas att Ivar Lavetts avhandling är av stor betydelse för rättsvetenskapen och samhället som helhet. Genom att utforska tillräknelighetens roll i svensk straffrätt ger Lavett viktiga insikter om hur lagar och rättspraxis påverkar bedömningen av ansvar och påföljder. Genom att kasta ljus över den historiska förändringen och aktuella utmaningar inom området bidrar avhandlingen till en djupare förståelse för hur tillräknelighetsbegreppet påverkar så väl rättssäkerheten som samhällsskyddet. 

Denna forskning är av intresse för akademiker inom rättsvetenskapen, juridiska praktiker och beslutsfattare inom rättsväsendet, samt alla som är engagerade i att främja en enhetlig och effektiv bedömning av straffansvar. Lavetts avhandling kan därmed konstateras vara ett viktigt tillskott till debatten om tillräknelighet och dess betydelse för straffrättssystemet och samhället som helhet. Inte minst ur brottsförebyggande perspektiv.

Läs mer om avhandlingen här

Kontaktuppgifter till Ivar Lavett
 

Text: Natalie Oliwsson