För 25 år sedan lockade det klara vattnet och de vackra undervattensängarna i Högklykeviken på Gräsö snorklare och sportfiskare från när och fjärran. Idag är vattnet grumligt, kransalgerna borta och cyanobakterierna är nästan de enda organismer som trivs i viken.

 – Viken är väldigt kraftigt övergödd – en av de värsta vi har sett faktiskt, säger Linda Kumblad, som är forskare vid Stockholms universitets Östersjöcentrum och stiftelsen BalticWaters, och projektledare för restaureringsprojektet Levande vikar.

Orsaken till den kraftiga försämringen av miljön i Högklykeviken är troligen en muddring som genomfördes runt millennieskiftet.

 – Med hjälp av grävskopa förstorade man inloppet till viken, och de leror som grävdes upp lades vid sidan av kanalen, berättar forskaren Emil Rydin vid Stockholms universitets Östersjöcentrum, som också arbetar inom Levande vikar med att studera och restaurera bland annat Högklykeviken.

I och med muddringen ökade också vattnets rörelser och med tiden eroderades de fosforrika lerorna som grävts upp. Näringen i lerorna spreds i viken, som blev allt mer övergödd. Idag finns en kraftig internbelastning av fosfor i Högklykeviken – fosforn rör sig mellan de syrefria sedimenten och vattnet, där den orsakar kraftiga algblomningar.

 – Den här gången var det alltså inte dåliga avlopp eller läckage från jordbruk som orsakade övergödningen, utan de här naturliga lerorna som man grävde fram och exponerade för vattenrörelser, konstaterar Emil Rydin.

Om muddring kan vara en källa till övergödning även i andra havsvikar återstår att ta reda på.

 – Det kan finnas fler platser där man blottlagt näringsrika leror och vattnet fått kraft att erodera, och där det kan vara en övergödningskälla som vi har förbisett, säger Emil Rydin. Det är en intressant pusselbit att lägga till för att förstå hur vissa vikar som inte har de klassiska övergödningskällorna ändå får de här symptomen.

Aluminium kan binda fosforn till sedimenten

För att minska övergödningen i Högklykeviken ska forskarna genomföra aluminiumbehandling av havsbottens sediment. En aluminiumlösning injiceras i sedimenten från en läggare – en pråm som rör sig sakta fram och tillbaka över viken – och binder upp den lösa fosfor som finns där, vilket gör att den inte längre kan bidra till algblomningar. Till skillnad från till exempel järn, som förekommer mer naturligt i sedimenten, kan aluminium nämligen binda fosfor även när botten är syrefri, som av och till i Högklykeviken.

Metoden har används länge för att minska övergödning i sjöar, och provades för första gången i Östersjöns bräckta vatten i forskningsprojektet Levande kust, då Björnöfjärden utanför Stockholm behandlades med gott resultat.

 – Utmaningen i Högklykeviken är att den är så grund – bara två meter djup, berättar Emil Rydin. Så pass grunt har man inte gjort en sådan här behandling tidigare. Det gör det extra viktigt att vi följer upp att behandlingen fungerar som det är tänkt och hur kemin och biologin i viken påverkas.

Aluminiumlösningen förs ner till bottensedimentet från en så kallad läggare. Foto: Lisa Bergqvist

Vad gör djupet i viken för skillnad?

 – En grundare vik har en mer variabel kemisk fysikalisk miljö. Temperatur, pH och syrgashalter varierar till exempel mycket. Vi ser inget egentligt problem med det, men vi behöver ändå följa utvecklingen noga för att lära oss mer om hur behandlingen fungerar i grundare miljöer.

För att få så bra resultat som möjligt genomförs aluminiumbehandlingen i flera steg: två gånger under våren och ytterligare en gång till hösten. Resultaten förmodas dock visa sig redan till sommaren.

– Sommarens algblomningar bör bli betydligt mer dämpade än de tidigare och förhoppningsvis ge så mycket bättre ljusklimat att vegetationen börjar komma tillbaka på djupare bottnar, säger Emil Rydin.

Engagerar boende och tjänstemän

I projektet Levande vikar följer forskarna ett flertal vikar längs Svealandskusten och testar olika metoder för att förbättra miljön, genom att till exempel minska övergödningen eller begränsa fisket. Aluminiumbehandlingen av Högklykeviken, liksom åtgärdsarbetet i de andra vikarna, har väckt stort engagemang hos bland annat boende i områdena och hos kommunernas tjänstemän. 

 – Många grunda havsvikar har fått en sämre miljö och många som bor och verkar vid de här vikarna har märkt den här försämringen och vill förbättra situationen. Men det har inte funnits så mycket kunskap om vad man kan göra och vilka effekterna blir, berättar Linda Kumblad.

Miljösakkunnig Camilla Andersson vid Östhammars kommun berättar att det finns fler fjärdar i kommunen med liknande problematik som Högklykeviken. Till höger forskaren Linda Kumblad. Foto: Lisa Bergqvist

Camilla Andersson, som är miljösakkunnig vid Östhammars kommun, är en av många personer som passar på att besöka Högklykeviken för att lära sig mer om aluminiumbehandlingen och se hur den går till.

– Det är fantastiskt bra, säger hon om projektet som genomförs i kommunen. Det är en stor fördel för oss att vi får en vetenskaplig utvärdering av ett sådant här projekt så att vi kan känna oss tryggare i att gå vidare i andra fjärdar.

I kommunen finns flera andra fjärdar med övergödningsproblematik där en aluminiumbehandling skulle kunna vara aktuell, berättar Camilla Andersson, och lyfter fram Östhammarsfjärden och Granfjärden som exempel.

 – Så vi följer resultaten med spänning!

Text: Lisa Bergqvist