Med masterexamen ifrån konsthögskolan, pedagogik samt lärarutbildningen och lång erfarenhet inom filmkonst samt undervisning i förskoledidaktik disputerade Maria Olsson med doktorsavhandlingen ”Galna kameror och barns virtuella bildseende, bildtänktande och filmgörande i förskolan”.
 

Vad handlar din avhandling om?

Maria Olsson, foto: Nicklas Björling

-  Avhandlingen handlar om vad som händer när barn skapar digitala filmer i förskolan. Jag undersöker villkor och uppkomster av barns erfarenhet av verkligheter i sin omvärld, vad barn ser när de filmar och tittar på i sina filmer. Jag analyserade utifrån Gilles Deleuzes filosofiska filmteori, som härleds till transcendental empirism. Jag använde den teorin för att göra det möjligt att tänka om det osynliga och obestämda som sätts igång när barn och jag som forskare filmar tillsammans.

Kan du beskriva mer hur din forskning gick till?

- Filmteorin fokuserar mycket på hur det går att förstå tid, så jag undersöker även det bestämda och obestämda i tiden. När barn skapar film handlar det om att närma sig förståelsen av hur det virtuella kan bli faktiskt och verkligt i en och samma bild.
-  I min forskning besökte jag en förskola för att ta reda på vad barn gör med filmkameran. De filmade något de tyckte var intressant i förskolan i par om två.  Förskolläraren kunde vara med om barnen ville det, det var barnen som bestämde.
- Här handlade det om vad barn gör och vad de tycker är intressant att få syn på. Mycket handlar om det osynliga och hur det kan bli synligt i barnens filmgörande. I avhandlingen analyseras exempelvis hur barnen utforskar seendet och försöker filma och synliggöra det. 

Varför valde du att forska om barns filmskapade?

Maria Olsson avhandling "Galna kameror och barns virtuella bildseende, bildtänkande och filmgörande i förskolan".

-  Det är vanligt förekommande att barn använder digitala medier for att filma och dokumentera sitt lärande och det pedagogiska arbetet i förskolan. Barnen är delaktiga i att filma sin vardag och jag tycker att det är intressant att förstå och närma mig hur barnen själva uppfattar det som syns i deras filmgörande. Och vad filmgörandet gör med barnens föreställningar av omvärlden. Jag är intresserad av barnens och även vuxnas filmseende.
-  I undersökningen hade jag inga direkta frågor till barnen, men jag hade deras och vårdnadshavarnas samtycke om att fråga vad de skulle vilja filma i en förskola. Tillsammans med barnen hade jag produktionsmöten och teknikmöten för att diskutera deras filmidéer. När jag frågade vad de ville filma blev jag överraskad av att det skulle handla om det osynliga. Förskolan hade en jättefin pedagogisk miljö och jag trodde att de skulle filma när det bygger med klossar eller gör något annat pedagogiskt. Men det var de inte intresserade av. De var intresserad av exempelvis ett spöke. Efter filmandet berättade de för andra barn på avdelningen att spöket de sett utanför toaletten nu finns i filmen på plattan.

Vad är det viktigaste du har kommit fram till i din forskning?

-  Filmfilosofin har hjälpt mig att förstå hur det går att förflytta sig i tid, man filmar en plats för att minnas. Vi paketerar upp minnen med kameran. Detta visas i avhandlingen exempelvis genom hur barns bildseende kan aktualisera det virtuella spöket som de minns att de har sett på en bestämd plats i det förflutna. Det verkar som att bilder av spöket visar sig för barnen när filmkameran är på. Här kan vi fråga vad film gör med oss och vilka bilder av verkligheter som aktualiseras och blir faktiska?

Barnens filmgörande synliggör olika föreställningar och bilder av verkligheter som tidigare varit osynliga.

- Med posthumanistisk filmteori uppfattas bilder av verkligheter inte som fast och essentiell, istället förändras bilderna av verkligheter hela tiden. Barnen går tillbaka till platsen där de tidigare har sett ett spöke. Olika bilder av ljusfenomen träder fram och blir ett spöke. Barnen filmar, tittar på sin film och filmar om. De beskriver att det är något som blänker och är vitt, ett clownspöke. Vid varje omtagning framträder bilder av ett spöke och blir mer synliga och faktiska. Analyserna handlar om bildseendet, vilka bilder som framträder och vad som är möjligt att se. Barnens filmgörande synliggör olika föreställningar och bilder av verkligheter som tidigare varit osynliga.

Något som förvånat dig under forskningsprocessen?

-  Det som överraskat mig var just att barnen valde att filma det osynliga i sin förskoleavdelning. Barnen har filmat fenomen (spöket), det virtuella seendet (när barnet vill filma sitt öga) och rytmik. I den rytmiska filmen spelar barnen på rytmikinstrument och dansar. Vid ett senare tillfälle tittar de på sin film på en filmduk. Barnen imiterar sina rörelser som de ser på filmduken och skapar nya rörelser. Filmen på filmduken blir bilder av dåtid och barnens nya rörelser blir bilder av nutid i en nyskapande rörelse mot bilder av det framtida. Början och slutet av världen raderas och avlägsnas från tiden. Det är spännande att resultatet visar hur barnens filmgörande kan skapa dessa möjligheter i sammankoppling med filmteknologin och filmteorin.

Vad hoppas du att resultatet av din avhandling ska kunna bidra med?

-  Jag hoppas att avhandlingen kan bidra till barns och vuxnas samhandlande med filmteknologi i förskolan och inom forskning. Det handlar om hur filmteknologin och Deleuzes filmfilosofi kan öppna möjligheter för barn och vuxna, pedagoger och forskare kan interagera och tänka om verkligheten i den omgivande miljön genom att använda digital film. Vidare handlar det om att förstå hur relationer och bilder av livet sätts i rörelse. Hur bilder av det faktiska och det virtuella, osynliga kan framträda i barns filmgörande i förskolan.

Vad skulle du vilja forska vidare om?

-  Jag är intresserad av tvärvetenskaplig forskning inom förskoledidaktik, konst och filmvetenskap. Eftersom jag har studerat konst och har en lång erfarenhet ifrån filmkonstens värld men också en masterexamen i pedagogik samt undervisar i förskoleprogrammet skulle jag vilja fortsätta att undersöka vad som händer när Deleuzes filmfilosofi läggs till i forskningsområdet förskoledidaktik och även till praktiken i förskolan. Det kan exempelvis handla om möjligheter att förändra praktiken utifrån hur barnen förstår verkligheter i sin omvärld med film. Jag är också intresserad av digital film, och AI och vad som händer med hjärnan när vi tittar på film.

Maria Olsson: Galna kameror och barns virtuella bildseende, bildtänkande och filmgörande i förskolan (2660 Kb)