Foto: Margareta Ohné

När jag kommer till Riksmuseet en kall decembermorgon står den väldiga tegelbyggnaden nästan tom. Anledningen är väl allmänt känd vid det här laget: på några ställen i huset har stora sjok av innertakens puts fallit ner och i avvaktan på att alla tak inspekteras och vid behov åtgärdas har hela museet stängt tills vidare. Men jag är där för att besöka Anders Telenius och i rummet där han arbetar har innertaket försetts med skyddande plattor så här är säkert att vara. Men hur har en växtekolog hamnat på Riksmuseet?

Botaniken lockade tidigt

Vi tar det från början: när Anders växte upp vistades han sommartid på landet i Huddinge och blev tidigt intresserad av naturen och särskilt av växter. År 1975 började han läsa på universitetet och efter grundkurser i kemi och biologi var det självklart för honom att fortsätta med botanik. När han kom till vad som då kallades Biologiska övningslaboratoriets botanikenhet i Lilla Frescati kändes det som att komma hem. Han betonar hur mycket han inspirerades av andra: skolkamrater, andra studenter, assistenter.

Men kärleken fick honom ganska snart att flytta till Göteborg. Där blev han kvar i tio år men höll hela tiden kontakt med växtekologerna i Stockholm. 1981 blev han antagen till forskarutbildning här och från 1986 arbetade han som tf lektor. År 1986 gick flytten tillbaka hit och 1991 disputerade han på en avhandling om fröspridning hos växterna havsnarv och saltnarv. Året därpå blev han studierektor i ekologi men någon fast lärartjänst blev det inte, fast han varit kursansvarig för ett mycket stort antal kurser.

Lektor på Mälardalens högskola

Anders lämnade därför SU och 1999 blev han lektor vid Institutionen för biologi och kemiteknik (!) vid Mälardalens högskola i Eskilstuna. Det var en spännande tid, eftersom man just börjat bygga upp en grundutbildning i biologi där. Vilken kontrast! Men eftersom det bara var fyra-fem lärare i biologi kunde man ju inte erbjuda mer än grunderna i ämnet; fördjupade studier fick ske vid andra lärosäten. Anders blev i alla fall den första läraren vid högskolan som utnämndes till docent.

Vid denna tid fanns faktiskt mer än tjugo lärosäten i landet med biologiutbildning. För många av dem blev utbildningen dock en alldeles för dyr affär och så var det också vid Mälardalens högskola, som lade ner biologiutbildningen efter bara tio år.

Anders blev alltså uppsagd men hittade snabbt ett nytt jobb och nu är vi tillbaka på Riksmuseet och dess enhet för bioinformatik och genetik. Här har Anders jobbat i femton år, de senaste åren som enhetschef.

Nodansvarig på museet

Det är nog inte så många som känner till Riksmuseets centrala roll när det gäller att samla in och analysera biodiversitetsdata, men det är en av huvuduppgifterna för bioinformatikenheten.
Museet utgör nämligen den svenska noden i det globala nätverket Global Biodiversity Information Facility (GBIF). Det bildades 2001 efter ett initiativ från OECD och dess verksamhet beskrivs på hemsidan som an international network and data infrastructure … aimed at providing anyone, anywhere, open access to data about all types of life on Earth.

Den som är imponerad av all information som ligger i Artportalen (mer än 100 miljoner observationer just nu) kan ju ta sig en titt på vad som finns i GBIF: över 90 000 datasets (varav Artportalen bara är ett) och totalt mer än 2,5 miljarder observationer och samlingsdata, bland annat från Riksmuseet!

För att samordna alla svenska biodiversitetsdata finns sedan 2021 ett nationellt nätverk, som heter Swedish Biodiversity Data Infrastructure (SBDI), finansierat av Vetenskapsrådet. Det är ett samarbetsprojekt, där bland annat SU ingår, och även detta nätverk har sitt centrum på Riksmuseet.

Anders roll har varit att som node manager organisera museets administration av båda nätverken. Det har inneburit att han har fått resa mycket, han har utbildat folk i hela världen om arbete med biodiversitetsdata och han har fått träffa massor av intressanta människor.

Undervisning och forskning

Under sin tid på Riksmuseet har Anders ansvarat för kursen Samlingsvård och biodiversitetsinformatik inom det nordiska masterprogrammet i biodiversitet och systematik (NABiS-programmet). Däremot har han inte haft särskilt mycket tid för forskning.

Nu är han nybliven pensionär och ser fram emot att ta upp forskningen igen. Han har kvar en arbetsplats på museet och hans forskning handlar fortfarande om hur växter sprider sina frön.

Hur ekologin har förändrats

Efter ett långt yrkesliv får man perspektiv på hur ens ämne utvecklats och nog tycker Anders att ekologin har genomgått stora förändringar. Forskningen är internationell på ett helt annat sätt än förr och från att ha varit ett mansdominerat område är det nu mer jämställt. Och så har det ju varit en enorm metodutveckling de senaste åren, både vad gäller DNA-analyser och dataanalyser – ekologin har blivit en datadriven vetenskap.

Vad Anders däremot inte uppskattar är att vissa ekologiska termer har anammats av allmänhet och media och används i alla möjliga sammanhang som inte har med ekologi att göra, ofta med ideologiska övertoner. Fundamentala vetenskapliga begrepp som ”ekosystem” har därigenom urholkats och blivit mer eller mindre meningslösa.