Sabrina Büttner. Foto: privat.

Hur allt började

Sabrina Büttner är född i Mutlangen i Tyskland och när hon påbörjade sina universitetsstudier valde hon att läsa biokemi i Tübingen. Inte för att hon var speciellt intresserad av biokemi, eller naturvetenskap över huvud taget; en framtid som konstnär lockade nog mer. Inte heller valde hon biokemi för att det var ett lätt ämne. Tvärtom – Tübingens utbildning i biokemi ansågs vara svår och Sabrinas tidigare kemilärare var skeptisk. Men det var just därför som Sabrina ville läsa biokemi: för att se om hon klarade av det!

Det visade sig att Sabrina hade valt rätt. Redan när hon påbörjade sitt masterprojekt kom hon in på det forskningsområde som hon har fortsatt med ända sen dess: hur celler åldras och dör. Hon blev så intresserad att när hennes handledare fick en professur i Graz i Österrike och erbjöd henne att påbörja forskarutbildning där, tvekade hon inte att följa med.

Många år i Graz

Efter disputationen 2007 blev Sabrina kvar i Graz. Hon trivdes i staden, projektet gick bra, hon fick egna anslag och dessutom bildade hon familj. Men närheten till den tidigare handledaren låg henne i fatet, och när hon gick miste om ett stort forskningsanslag för att hon inte hade visat tillräcklig vetenskaplig självständighet, förstod hon att det var dags att ge sig av.

Det ledde till att hon 2015 fick en tjänst på Stockholms universitet, familjen flyttade hit och nu är Sabrina lektor på MBW. Hon tror att hon blir kvar här, trots vintermörkret och det nordliga klimatet.

Åldrande jästceller

Genom att både en postdok och två doktorander valde att flytta med till Stockholm, kunde Sabrina relativt snabbt komma i gång med forskningen här. Fokus låg från början på programmerad celldöd (apoptos) men har med tiden förskjutits till cellers åldrande. Som modellorganism används i första hand jäst. På cellnivå är vi alla ganska lika så det man lär sig om jästcellers åldrande gäller oftast även flercelliga organismer, inklusive oss själva.

En central aspekt som gruppen studerar är hur cellens organeller interagerar med varandra. Det kan ske både genom signalöverföring och genom direkt fysisk kontakt mellan organellernas membraner. En annan aspekt är hur åldrandet påverkas av hur mycket näring cellen har tillgång till och hur näringen är sammansatt. Cellens förmåga att kontrollera kvaliteten på de egna proteinerna försämras också under åldrandet och mekanismerna bakom detta studeras i ett nationellt konsortium där Sabrinas grupp ingår.

Favoritkursen

Sabrina är kursansvarig för Molekylär cellbiologi 15 hp, en kurs som är gemensam för de båda masterprogrammen Mikrobiologi och Molekylära livsvetenskaper. Genom att kursen är obligatorisk och ligger först i utbildningen är tanken att den ska ge alla studenter en god grund för efterföljande kurser. Det är förstås en utmaning när studenterna har mycket varierande teoretiska och praktiska förkunskaper. Kursen inleds därför med två frivilliga moment där man går igenom grundläggande begrepp och ger en introduktion till labbarbetet.

I övrigt är kursen upplagd med föreläsningar och projektarbeten som redovisas på posters under ett kurssymposium. Sabrina är påtagligt entusiastisk när hon talar om kursen och säger att det är så givande att medverka i den, studentgruppen är förhållandevis liten och man lära känna studenterna väl.

Tomt när doktoranderna blir klara

Visst har Sabrina för det mesta fullmatade arbetsdagar men vissa perioder är värre än andra. Så var det förra året (2021) då Sabrina hade så många som fyra doktorander som disputerade under perioden juni-november. Hon säger att hon hade underskattat hur mycket tid det tog med alla manuskript som skulle bli klara och att hon inte riktigt insett vilken betydelse själva disputationsakten har i Sverige. I fortsättningen kommer hon inte att ha fler än två doktorander samtidigt. Allt gick i alla fall bra och de fyra studenterna har nu gått vidare - till handledarens stora saknad, för de lämnar ett stort tomrum efter sig.

Andra intressen

Helgerna ägnar Sabrina så långt möjligt åt familjen. Det händer faktiskt att hon inte öppnar sin dator på hela helgen. I stället blir det gärna cykelturer och andra aktiviteter med barnen utomhus.

Men hur gick det med konstintresset? För närvarande finns ingen tid för det men visst hoppas Sabrina att kunna ta upp målandet någon gång i framtiden. Tills vidare får hon visa sina konstnärliga talanger när de vetenskapliga resultaten ska illustreras med bilder och diagram; vetenskap är också konst, säger hon. Och ibland kan man ta ut svängarna litet extra; ett exempel är ett fantasifullt omslag till Trends in Biochemical Sciences från mars 2010.

Varför forska?

Avslutningsvis: hur ska man locka studenter att studera vidare? Varför ska man ägna sig åt molekylärbiologisk forskning? Av nyfikenhet, säger Sabrina, varje dag man går till labbet kan det finnas något nytt att upptäcka. Hon ser hela vetenskapen som ett gigantiskt pussel som alla kan bidra till. - Du kanske inte tycker att just din lilla bit är särskilt märkvärdig men varenda bit är viktig för helhetsbilden.

Jästceller där nätverket av mitokondrier färgats. Foto: Carlotta Peselj.